Jag har (äntligen!) hittat någon typ av lugn i mitt liv och i mig själv. Det har väl inte hänt sedan jag var barn skulle jag tro. Nu har jag slutat känna stress över att skaffa barn, bo i en större lägenhet, över att jag inte gjort karriär och så vidare och så vidare. Men vad fan, jag känner ju inget behov av att göra karriär. Jag vill lägga min tid på annat!

 

Jag hatar stressen jag känt över att "alla andra" skaffar barn, flyttar till det perfekta, lilla söta huset, pluggar i 100 år på högskolan och sedan gör karriär. Det lurar min hjärna, och mig, att tro att jag också vill allt det där. Men det vill jag inte. I alla fall inte allt av det, och inte nu.

 

Och först nu känner jag att det är helt okej.